1. Polonius föreläsning om "Ord, ord, ord" (akt 2, scen 2)
Polonius, alltid den pompösa och pedantiske rådgivaren, håller ett långrandigt tal till sin son Laertes om vikten av att välja sina ord noggrant. Han varnar för att använda "för mycket" eller "för lite" språk, och säger att "korthet är kvickhetens själ" och att "ord utan tankar aldrig går till himlen."
Den här scenen är ett humoristiskt exempel på Polonius överdrivna oro för språket, och belyser hur hans fokus på form ofta överskuggar innehållet i hans budskap. Det förebådar också pjäsens centrala teman om bedrägeri och språkets kraft att manipulera och förvränga sanningen.
2. Hamlets konfrontation med Rosencrantz och Guildenstern (akt 2, scen 2)
Hamlet, som blir alltmer misstänksam mot sina vänners avsikter, inleder en svidande kritik av deras tomma språk och ouppriktiga smicker. Han kallar dem "två skurkaktiga och förrädiska knäppar", och anklagar dem för att använda "ord utan substans" och "en list eller två" för att lura honom.
Hamlets utbrott avslöjar hans växande besvikelse över domstolens hyckleri och manipulativa språkbruk. Han längtar efter autenticitet och direkthet i kommunikationen, och kontrasterar den ytliga diskursen med sin egen djupa och komplexa inre värld. Denna scen understryker pjäsens utforskning av språkets kraft att både uttrycka och dölja sanningen.
Dessa två exempel visar hur temat språkmissbruk genomsyrar Hamlet. Karaktärer brottas med ordens manipulativa och bedrägliga potential och ifrågasätter deras förmåga att förmedla genuin mening och sanning.