Hamlet är en djupt kontemplativ natur och talar ofta i beslöjade metaforer och subtila anspelningar. Hans första uttryck för kärlek till Ophelia kan ha varit äkta. Fortfarande. Men när han får veta om hans fars mord av Claudius och hans mors förhastade omgifte, börjar han ifrågasätta äktheten hos alla omkring honom.
Claudius anmärkning planterar ett frö av tvivel i Hamlets sinne och väcker ytterligare hans misstankar om hur uppriktigt Ophelias känslor för honom är. Han kommer att tro att Ophelia är inblandad i en komplott mot honom eller åtminstone medveten om förräderiet. Denna misstanke leder till hans oberäkneliga och ibland grym behandling av Ophelia, vilket bidrar till hennes nedstigning till galenskap och tragisk död.
Vidare lyfter Claudius replik fram temat bedrägeri och manipulation som genomsyrar pjäsen. Det sätter tonen för en värld där skenet bedrar, och ingenting är riktigt som det verkar. Hamlets besvikelse över Ophelias förmodade kärlek speglar hans bredare cynism mot ett samhälle ruttet av korruption och intriger.
Sammanfattningsvis blir Claudius anmärkning om att Hamlets kärleksord bara är fällor för "snäppar" ett centralt ögonblick i pjäsen. Den bidrar till Hamlets föränderliga verklighetsuppfattning, formar hans interaktioner med Ophelia och återspeglar de övergripande teman av bedrägeri och moraliskt förfall som driver pjäsens tragiska händelser.