Under den spanska kolonialtiden introducerades europeiska dramatiska former till Filippinerna, inklusive komedi (spanskt drama) och opera. Dessa influenser kombinerade med lokala traditioner för att ge upphov till nya dramagenrer, såsom moro-moro (en pjäs som skildrar kampen mellan kristna och muslimer) och zarzuela Filipina (en musikteatergenre).
Efter att Filippinerna blev självständigt från Spanien 1898 upplevde landet en period av kulturell och konstnärlig utveckling, bland annat inom dramaområdet. Denna period såg uppkomsten av filippinska dramatiker och regissörer som Aurelio Tolentino, Severino Reyes och Hermogenes Ilagan, som utforskade sociala och politiska teman i sina verk.
I början av 1900-talet fortsatte det filippinska dramat att frodas med framväxten av nya teatersällskap och produktionen av mer originalverk. Under denna period utvecklades också filmen, som blev ett populärt medium för berättande och drama.
Under tiden efter andra världskriget upplevde filippinska dramatiken ytterligare tillväxt och diversifiering, med uppkomsten av nya genrer och uttrycksformer. Dessa inkluderar experimentell teater, samhällsteater och barnteater. Etableringen av Filippinernas kulturcentrum (KKP) 1969 gav ett stort uppsving för utvecklingen av konst, inklusive drama, i landet.
Under de senaste åren har filippinsk dramatik fortsatt att utvecklas och anpassa sig till nya utmaningar och möjligheter. Samtida filippinska dramatiker och regissörer utforskar ett brett spektrum av teman och frågor och använder en mängd olika teatraliska tekniker och stilar. Filippinskt drama är nu erkänt som en levande och mångsidig konstform, med en rik historia och en lovande framtid.