Båda typer expanderar det dramatiska universum; den förra bygger textur, den senare fördjupar handling.
Utan komparser skulle en festscen kännas tom, en marknadstillställning död. Deras närvaro – även utan repliker – ger scenen liv. Stödkaraktärerna ger huvudpersonerna någon att prata med, någon att reagera mot. De är dramaturgins lim.