Öde:
1. Profetin: Pjäsen inleds med den berömda prologen, som avslöjar ett "par stjärnkorsade älskare" vars tragiska öde har utsetts av himlen. Denna profetia ingjuter en känsla av oundviklighet och antyder att Romeo och Julia är avsedda för ett tragiskt slut.
2. Felkommunikation: Felkommunikation spelar en avgörande roll i tragedin. Ödet verkar konspirera mot de älskande, vilket säkerställer att de aldrig får viktig information. Hade de känt till de verkliga omständigheterna, hade deras handlingar kunnat vara annorlunda.
Tillfällighet:
1. Bollen: Hela handlingen sätts igång när Romeo och Julia möts på en Capulet-bal. Deras tillfälliga möte är en anmärkningsvärd slump, eftersom Romeo aldrig var tänkt att vara där. Detta oväntade möte tänder deras passionerade kärlek.
2. Apotekern: Romeos köp av gift från apoteket är ytterligare ett exempel på tillfälligheter. Tidpunkten för deras möte är avgörande, eftersom det tillåter Romeo att skaffa medel för att avsluta sitt liv.
Både ödet och slumpen flätas samman för att iscensätta de tragiska händelserna som utspelar sig. Karaktärer är ofta omedvetna om krafterna som spelar, vilket får deras handlingar att verka som tillfälligheter medan ödet obönhörligt leder dem mot deras tragiska öde.
I slutändan lämnar Shakespeare tolkningen av ödet och slumpen till publiken. "Romeo och Julia" inbjuder oss att begrunda i vilken utsträckning våra liv är förutbestämda av ödet eller formade av slumpmässiga händelser. Pjäsens tragiska slut tjänar som en gripande påminnelse om den mänskliga existensens bräcklighet och kärlekens kraft som i slutändan överskrider både ödet och slumpen.