1. Känslomässigt tilltalande :Melodrama utnyttjade publikens känslor, med mycket överdrivna karaktärer, situationer och konflikter. Dessa pjäser var kända för sin känslomässiga intensitet, med tydliga skillnader mellan gott och ont, och karaktärer som uttryckte sina känslor utan begränsningar.
2. Sensationskänsla :Melodramer inkorporerade sensationella element för att fängsla publiken. Dessa element inkluderade skurkaktiga karaktärer, flickor i nöd, spännande räddningar, plötsliga vändningar i handlingen och moraliska lektioner. Sensationskänslan erbjöd en flykt från vardagens vardagliga realiteter.
3. Plottets enkelhet :Melodramas presenterade enkla och raka handlingar som var lätta för publiken att följa. De höll sig ofta till en formelstruktur med ett tydligt moraliskt budskap i slutet, vilket gjorde dem tilltalande för ett brett spektrum av tittare.
4. Tillgänglighet :Melodramer framfördes på populära platser som musikhallar, mässor och specialbyggda teatrar. Dessa teatrar sörjde för arbetarklassen och tillhandahöll prisvärda underhållningsalternativ.
5. Katarsis och eskapism :Melodramer erbjöd publiken en möjlighet till katarsis, så att de kunde uppleva en rad känslor och tillfälligt fly sina egna problem. Pjäserna gav ofta en känsla av rättvisa och moraliskt vedergällning, vilket gav genklang hos arbetarklassens publik.
6. Social kontext :Melodramer speglade tidens sociala frågor och bekymmer. De tog upp ämnen som social klass, könsroller, fattigdom och ekonomisk ojämlikhet, vilket gav ett sätt för arbetarklassen att uttrycka sina förhoppningar, rädslor och ambitioner.
Sammanfattningsvis utvecklades melodrama som en populär form av underhållning som tilltalade arbetarklassens publik. Den kombinerade känslomässig intensitet, sensationellism, enkel handling, tillgänglighet och fokus på sociala frågor, och erbjöd katarsis och eskapism samtidigt som den speglade 1800-talets sociala sammanhang.