1. "Men, mjukt, vilket ljus genom det där fönstret bryter?
Det är öster, och Julia är solen." (Akt 2, Scen 2)
Här jämförs Julias skönhet med solen. Frasen "öst" personifierar riktningen som om den aktivt för solen, vilket symboliserar Julia.
2. "Hurra! hur sjunger lärkan vid himlens port,
Och Phoebus hästar skyndar sig att få gryningen." (Akt 3, Scen 5)
I denna passage framställs lärkan som en sångare vid himlens port, och solguden Phoebus hästar avbildas som aktivt skyndar sig att få gryningen. Dessa personifieringar ger en känsla av livlighet och rörelse åt naturfenomenen.
3. "O, hon lär facklarna att brinna ljust!
Det verkar som om hon hänger på nattens kind
Som en rik juvel i en Etiops öra." (akt 1, scen 5)
Här liknas Juliets skönhet vid en dyrbar juvel som får facklor att brinna ljusare, och hon beskrivs som att hon hänger på nattens kind och personifierar mörkret.
4. "Bläd ut din täta ridå, kärleksutförande natt,
Den flyktens ögon kan blinka, och Romeo
Hoppa till dessa armar outtalade och osedda." (Akt 3, Scen 2)
I denna passage personifieras natten som en karaktär med handlingskraft. Den uppmanas att sprida sin gardin för att skapa mörker och hemlighet för Romeo att besöka Julia obemärkt.
Dessa exempel på personifiering i Romeo och Julia bidrar till bildspråket, den känslomässiga intensiteten och de levande beskrivningarna som gör pjäsen så minnesvärd och gripande.