Ton: Detta hänvisar till tonhöjden, volymen och kvaliteten på skådespelarens röst. Genom att variera sin ton kan skådespelare förmedla olika känslor, som ilska, sorg, glädje eller överraskning.
Böjning: Detta syftar på hur skådespelarens röst stiger och faller i tonhöjd. Böjning kan användas för att skapa betoning, för att förmedla sarkasm eller för att föreslå olika betydelser i texten.
Rytm: Detta hänvisar till hastigheten och timingen av skådespelarens tal. Rytm kan användas för att skapa en känsla av brådska, spänning eller spänning.
Stress: Detta syftar på den betoning som skådespelaren lägger på vissa ord eller stavelser. Stress kan användas för att uppmärksamma viktiga ord, för att skapa en känsla av rytm eller för att förmedla skådespelarens känslomässiga tillstånd.
Artikulering: Detta syftar på det sätt på vilket skådespelaren uttalar ord. Tydlig artikulation är viktig för att säkerställa att publiken kan förstå vad skådespelaren säger. Men skådespelare kan också använda artikulation för att skapa specifika rösteffekter, som sluddrigt tal eller en främmande accent.
Projektion: Detta syftar på skådespelarens förmåga att projicera sin röst så att den kan höras tydligt av publiken. Projektion är viktigt för skådespelare som uppträder på stora teatrar eller utomhuslokaler.
Diction: Detta syftar på skådespelarens val av ord och det sätt på vilket de talas. Diction kan användas för att skapa en specifik karaktär eller för att spegla skådespelarens sociala status eller utbildning.
Ljudeffekter: Dessa är ljud som produceras av skådespelarens röst, som suckar, skratt eller hostar. Ljudeffekter kan användas för att lägga till realism till en föreställning eller för att skapa en specifik atmosfär.
Genom att bemästra dessa vokala uttryck kan skådespelare skapa kraftfulla föreställningar som engagerar och underhåller sin publik.