1. Tidens enhet :Handlingen i pjäsen bör ske inom en begränsad tidsram, vanligtvis inte längre än 24 timmar. Denna regel syftade till att skapa en känsla av brådska och förhindra att handlingen blev för spretig.
2. Ordens enhet: Handlingen i pjäsen bör ske på en enda plats eller ett begränsat antal platser. Denna regel bidrog till att upprätthålla fokus och koherens i handlingen, vilket förhindrade att den blev för spridd.
3. Handlingsenhet: Pjäsen ska ha en enda central handlingslinje som alla karaktärer och händelser kretsar kring. Denna regel säkerställde att pjäsen hade en tydlig struktur och fokus, och undviker onödiga subplotter eller avvikelser.
Dessa dramatiska enheter härrörde från läror från antika grekiska filosofer och dramatiker, särskilt Aristoteles, som betonade vikten av att skapa en enhetlig och sammanhängande teaterupplevelse. Genom att hålla fast vid dessa enheter, ville dramatiker skapa pjäser som var både estetiskt tilltalande och känslomässigt engagerande.
Det är dock viktigt att notera att dramatiska enheter inte var strikt genomdrivna, och många senare dramatiker och teatraliska rörelser experimenterade med och avvek från dessa regler för att skapa nya former av dramatiska uttryck. Syftet med dessa enheter var inte att kväva kreativiteten, utan snarare att tillhandahålla en ram som kunde vägleda dramatiker i att skapa välstrukturerade och sammanhållna pjäser.