Kontrast mellan tecken :Shakespeare ställer mot varandra kontrasterande karaktärspar för att öka deras olikheter och få fram deras individuella egenskaper.
– Sammanställningen av Romeo och Tybalt lyfter fram de kontrasterande personligheter som driver konflikten. Romeo, en medkännande och idealistisk älskare, står i kontrast till Tybalts våldsamma och aggressiva natur, vilket leder till vändpunkten för fejden.
– Kontrasten mellan Juliet och Paris visar komplexiteten i Juliets situation. Det påtvingade arrangemanget mellan Juliet och Paris understryker hennes kärlek till Romeo och sätter scenen för hennes tragiska val.
Opposition mot teman :Shakespeare ställer teman samman för att skapa spänning och lägga till dramatisk ironi.
– Sammanställningen av kärlek och hat är central i pjäsen, eftersom huvudrollsinnehavarnas kärlek blommar mitt i den bittra familjerivaliteten. Sammanställningen förstärker pjäsens tragiska karaktär.
– Shakespeare ställer ljus och mörker samman för att symbolisera karaktärernas förmögenheter och känslomässiga tillstånd. Pjäsen börjar i en glad, optimistisk atmosfär, som ger vika för mörker och förtvivlan när tragedin utspelar sig. Denna sammanställning ökar den känslomässiga effekten och återspeglar karaktärernas skiftande stämningar.
Motstående inställningar :Att ställa olika inställningar samman förhöjer känslan av kontrast:
– Det offentliga torget, där våld och konflikter förekommer, ställs intill den intima, fridfulla trädgården, som symboliserar de älskandes tillflyktsort och deras intensiva passion.
- Scenövergångar skapar juxtapositioner, som rör sig mellan Montagues och Capulets fejda värld och de privata interaktionerna mellan Romeo och Julia, vilket framhäver kontrasten mellan offentlig fientlighet och privat tillgivenhet.
Genom att använda sammanställning skapar Shakespeare övertygande spänning, intensifierar känslor och fördjupar pjäsens tragiska effekt, vilket gör Romeo och Julia till en tidlös och gripande berättelse om kärlek och förlust.