Aristoteles diskuterade i sitt verk "Poetics" begreppet katharsis som ett avgörande inslag i tragedi. Han trodde att genom att bevittna tragiska karaktärers undergång upplever publiken en frigörelse av uppdämda känslor och uppnår ett tillstånd av känslomässig rening. Denna upplevelse av katarsis, enligt Aristoteles, har en terapeutisk effekt på publiken och leder till en djupare förståelse för mänskligt lidande och skröplighet.
Den tragiska huvudpersonen exemplifierar ofta mänskliga brister eller gör betydande fel, vilket leder till deras undergång. Genom identifiering och känslomässigt engagemang med huvudpersonen upplever publiken en rad känslor, inklusive medlidande, rädsla och ångest. När huvudpersonen konfronterar sitt öde och möter konsekvenserna av sina handlingar, bevittnar publiken konsekvenserna av mänsklig svaghet och lidandets oundvikliga.
Katarsis uppstår när publikens uppbyggda känslomässiga spänning och empati släpps när de tragiska händelserna utspelar sig. Denna frigörelse av känslor är renande och ger en känsla av känslomässig lättnad och rensning. Publiken upplever en form av känslomässig utrensning, där de kommer överens med sin egen rädsla, oro och sårbarhet.
Psykologer har också utforskat katarsis ur ett psykologiskt perspektiv, vilket tyder på att det kan ha positiva effekter på mentalt välbefinnande. Katarsis kan underlätta känslomässiga uttryck och hjälpa individer att hantera svåra känslor, vilket leder till psykologiskt helande och en känsla av känslomässig frigörelse.
I samtida tolkningar av tragedi har begreppet katharsis utvecklats och skiftat från en rent känslomässig frigörelse till en bredare förståelse av tragedins transformativa kraft. Katarsis kan innebära en reflektion över existentiella frågor, moraliska dilemman och den mänskliga naturens komplexitet, vilket leder till insikter och personlig tillväxt för publiken.
Det är dock viktigt att notera att inte alla tragedier ger katarsis. Catharsis är beroende av flera faktorer, inklusive huvudpersonens relaterbarhet, publikens känslomässiga engagemang och den skickliga skildringen av de tragiska händelserna.
Sammantaget erbjuder katharsis i tragedi publiken ett känslomässigt utlopp och ett utrymme för självreflektion, vilket främjar känslomässigt helande och en djupare förståelse för mänskliga upplevelser och förhållanden.