En tolkning av Stormen är att det är en pjäs om att närma sig döden. Denna tolkning fokuserar på pjäsens många referenser till döden och döendet, som öppningsscenen där Prospero trollar fram en storm, och slutscenen där han avsäger sig sin magi och återvänder till Milano.
Pjäsen innehåller också ett antal karaktärer som förknippas med döden, som Ariel, som är en ande i luften, och Caliban, som är en monstruös varelse som är till hälften människa och hälften odjur. Dessa karaktärer kan ses representera olika aspekter av döden, såsom rädslan för det okända, eller förlusten av ens mänsklighet.
Pjäsens slut kan ses som en lösning på temat död. Prospero, efter att ha accepterat sin egen dödlighet, kan släppa sin makt och återvända till den dödliga världen. Detta tyder på att döden inte är något att frukta, utan snarare något som bör omfamnas som en del av livet.
Bevis från pjäsen
Det finns ett antal passager i pjäsen som stödjer denna tolkning. Till exempel, i akt II, scen I, säger Prospero:
> "Vi är sådana grejer
> Som drömmar skapas på, och vårt lilla liv
> Är rundad av en sömn."
Denna passage antyder att livet bara är en flyktig illusion och att döden är den ultimata verkligheten.
I akt III, Scene II, sjunger Ariel en sång som innehåller följande rader:
> "Fördjupa fem din far ljuger;
> Av hans ben är koraller gjorda;
> Det är pärlor som var hans ögon:
> Ingenting av honom som bleknar;
> Men lider av en havsförändring
> Till något rikt och konstigt."
Denna passage antyder att döden inte är slutet på livet, utan snarare en förvandling till något nytt och vackert.
Betydelsen av denna tolkning
Denna tolkning av Stormen ger ett unikt perspektiv på pjäsen. Det låter oss se pjäsen som en meditation över det mänskliga tillståndet och den universella upplevelsen av döden. Denna tolkning lyfter också fram pjäsens skönhet och dess kraft att röra oss känslomässigt.