- Hubris: Antigone visar hybris genom att trotsa landets lag för att begrava sin bror, Polynices. Hon anser att hennes plikt gentemot sin familj är viktigare än lagen, och hon är villig att offra sig själv för att uppfylla sin plikt.
- Hamartia: Antigones hamartia, eller tragiska brist, är hennes överdrivna stolthet och envishet. Hon är så övertygad om att hon har rätt att hon är ovillig att lyssna på förnuftet, även när det kommer från dem hon älskar och respekterar. Detta leder i slutändan till hennes fall.
- Peripeteia: Peripeteia, eller omvändning av förmögenhet, inträffar när Antigone fångas och döms till döden. Denna händelse markerar pjäsens vändpunkt, eftersom den leder till Antigones tragiska slut.
- Catharsis: Katarsis, eller känslomässig frigörelse, inträffar när Antigone dör. Hennes död är både en tragedi och en triumf, eftersom den representerar hennes ultimata seger över de krafter som skulle ha förtryckt henne.
Antigone är en komplex och mångfacetterad karaktär som är både beundransvärd och bristfällig. Hennes tragiska berättelse fungerar som en varning för farorna med hybris och stolthet, men den inger också hopp om att även i motgångar kan den mänskliga anden segra.