Hazel, Harrisons mamma, är otröstlig efter hans död. Hon beskrivs som "domen och desorienterad" och oförmögen att tala eller röra sig. Hennes sinne förtärs av sorg och hon kan inte förstå hela omfattningen av sin sons förlust. Hazels djupa sorg är tydlig genom hela berättelsen, eftersom hon inte kan komma överens med sitt älskade barns plötsliga och tragiska död.
George, Harrisons far, är också djupt påverkad av sin sons död. Han är fylld av ilska och förbittring mot regeringen och samhället som han tror är ansvariga för Harrisons bortgång. George är oförmögen att acceptera tanken att hans son, trots sina exceptionella förmågor, tvingades följa de förtryckande regler och förordningar som infördes av handikappgeneralen. Han förföljs av känslan av att han misslyckades med att skydda Harrison och känner enorm skuld för att han inte kunde rädda honom.
Både George och Hazel lämnas känslomässigt splittrade och oförmögna att helt bearbeta sin sorg. Deras sorg förvärras av det faktum att de lever i ett samhälle som undertrycker individualitet och motverkar känslomässiga uttryck. Effekten av Harrisons död på hans föräldrar fungerar som en gripande kommentar till de förödande konsekvenserna av ett totalitärt samhälle som prioriterar konformitet framför mänsklig värdighet och frihet.
Sammanfattningsvis, Harrisons död påverkar djupt hans föräldrar, George och Hazel, som lämnas otröstliga, fyllda av ilska och förbittring och oförmögna att till fullo bearbeta sin sorg. Deras känslomässiga turbulens belyser den förödande effekten av att leva i ett samhälle som bortser från individualitet och undertrycker mänskliga känslor. Berättelsen fungerar som en gripande påminnelse om vikten av frihet och de tragiska konsekvenserna av förtryckande system som kväver mänsklig potential och lycka.