1. Tvetydighet och osäkerhet: Sophocles skapar mästerligt en atmosfär av tvetydighet och osäkerhet genom hela pjäsen. Sanningen om Oidipus härkomst och förflutna avslöjas gradvis, vilket får publiken att gissa och undra över det slutliga resultatet. Denna osäkerhet ökar spänningen och får publiken att ivrigt vänta på handlingens upplösning.
2. Dramatisk ironi: Sophocles använder dramatisk ironi med stor effekt, där publiken känner till viss avgörande information som karaktärerna själva inte är medvetna om. När publiken lär sig mer om Oidipus förflutna och hans handlingar ökar spänningen när de förutser ögonblicket då Oidipus kommer att upptäcka sanningen och möta konsekvenserna av sina gärningar.
3. Klimatiska ögonblick: Pjäsen bygger mot flera klimaktiska ögonblick som förhöjer spänningen. Konfrontationen mellan Oidipus och Teiresias, avslöjandet av sanningen genom Jocastas bekännelse och slutscenen där Oidipus förblindar sig själv är alla kraftfulla och spänningsfyllda ögonblick som håller publiken på kanten av sina stolar.
4. Karaktärens komplexitet: Karaktärerna i pjäsen är komplexa och mångdimensionella, särskilt Oidipus själv. Hans tragiska fel, hans sökande efter sanningen och hans slutliga fall får publiken att känna empati med honom samtidigt som de känner sig förfärade över hans handlingar. Denna känslomässiga komplexitet ger djup till spänningen, eftersom publiken slits mellan sin önskan om rättvisa och sin medlidande med Oidipus.
5. Pacing och struktur: Sofokles går försiktigt fram i pjäsen, bygger upp spänningen gradvis och släpper den sedan genom ögonblick av hög dramatik. Pjäsens struktur, med dess vändningar, bidrar också till den övergripande spänningen, vilket gör publiken osäker på hur berättelsen i slutändan kommer att lösas.
Sammantaget tillåter Sophocles skickliga berättande, användning av dramatisk ironi, komplexa karaktärer och välstrukturerade handling honom att upprätthålla spänningen på ett effektivt sätt genom hela pjäsen, och lämnar publiken fängslad ända till slutet.