Åh, Juliet, mitt hjärta är fyllt av sådan ångest,
En sorg som inga ord verkligen kan besegra.
Från det ögonblick jag först såg dig,
Mitt öde var beseglat, och jag kunde inte bli fri.
I mässan Verona, där våra vägar korsades,
Jag hittade mitt paradis, mitt livs verkliga glans.
Men tyvärr, ödet spelade sin grymma hand,
Skiljer oss åt, kärlekens ljuva befallning.
Vår kärlek, förbjuden och ändå så intensiv,
Blev en eld som förtärde allt förnuft.
Att trotsa fejden, riskera allt,
Vi sökte en fristad bortom stadsmuren.
Men tragedin slog till och våra drömmar låg krossade,
Två själar sammanflätade, i döden nu samlade.
Åh, Juliet, min älskade, mitt hjärtas önskan,
Tillsammans för alltid i kärlekens eviga eld.
Juliet
Min Romeo, djupet av min förtvivlan,
Inga ord kan fånga, inte heller mitt hjärta reparera.
Från första anblicken tog vår kärlek sin flykt,
Två själar intrasslade i kärlekens ljuva belägenhet.
På hemliga möten fann vi vår tröst,
Omfamna passion med kärlekens sanna palats.
Men vår glädje var flyktig, som en ömtålig blomning,
Som ödet konspirerade för att besegla vår kärleks undergång.
Din förvisning slet mig in i kärnan,
Ett tomrum inom som min själ bad om.
Drivs av desperation och kärlekens brinnande vädjan,
Jag valde en väg som gjorde vår själ fri.
Åh, Romeo, min älskade, mitt hjärtas fröjd,
Återförenad nu i kärlekens eviga ljus.
Tillsammans för alltid, bortom tidens mått,
Vår kärlek överskrider njutningens gränser.