Utläggning: Expositionen är den inledande delen av dramat som sätter scenen, introducerar karaktärerna och etablerar den grundläggande situationen eller konflikten.
Stigande åtgärder: Detta är avsnittet där konflikten börjar utvecklas och intensifieras, vilket leder till en rad händelser som skapar spänning och förväntan.
Klimax: Klimaxen är vändpunkten i dramat, där konflikten når sin höjdpunkt och en stor vändpunkt inträffar.
Fallande åtgärd: Den fallande handlingen följer klimaxet, under vilken spänningen gradvis minskar när konsekvenserna av klimaxet utspelar sig och konflikten börjar lösas.
Upplösning: Upplösningen är den sista delen av dramat, där konflikten löses och berättelsen får ett tillfredsställande slut.
Strukturen i ett drama involverar också användningen av berättartekniker som handling, karaktärisering och dialog. Handlingen syftar på händelseförloppet och handlingar som driver berättelsen framåt. Karakterisering innebär utveckling av komplexa och relaterbara karaktärer vars motiv och handlingar bidrar till dramats fortskridande. Dialog är det primära sättet för kommunikation mellan karaktärer, och det används för att förmedla känslor, avslöja karaktärsdrag och föra handlingen framåt.
Rörelsemässigt kan drama ses som en dynamisk process som utspelar sig över tid. Denna rörelse drivs av karaktärernas handlingar och interaktioner, såväl som de förändringar som sker som ett resultat av konflikten och dess lösning. Användningen av scenanvisningar, ljudeffekter och ljus kan också bidra till dramats rörelse och rytm, vilket skapar en multisensorisk upplevelse för publiken.
Sammantaget är dramats struktur och rörelse intrikat sammankopplade, och arbetar tillsammans för att skapa en sammanhängande och engagerande berättelse som resonerar med publiken och lämnar en bestående effekt.