Hur minns hamlet yorick?

I Hamlets berömda soliloquy i Akt V, Scen I, reflekterar han över skallen på Yorick, kungens gycklare, som har grävts upp av gravgrävarna. När han håller skallen i sina händer övervinns Hamlet av en känsla av melankoli och dödlighet, och han börjar meditera över livets förgänglighet och dödens oundviklighet. Han minns Yorick som en man som alltid var full av skratt och glädje, och som kunde få kungen att skratta även i de svåraste tiderna. Hamlet slås av kontrasten mellan den livliga Yorick han en gång kände och den livlösa skallen han nu håller. Denna kontrast får Hamlet att begrunda den mänskliga existensens bräcklighet och meningslösheten i jordiska strävanden, eftersom han inser att även de mäktigaste och mest inflytelserika människorna till slut reduceras till stoft. I slutändan tjänar Hamlets möte med Yoricks skalle som en påminnelse om livets korthet och vikten av att leva varje dag till fullo.