1. Catharsis :Aristoteles teori om katarsis antyder att publiken upplever en frigörelse av känslor, såsom medlidande och rädsla, under en tragedi. Att känna till Oidipus oundvikliga undergång skulle ha förstärkt dessa känslor, eftersom publiken skulle förutse att de tragiska händelserna skulle utspela sig.
2. Dramatisk ironi :Begreppet dramatisk ironi, där publiken är medveten om information som karaktärerna inte är, skulle ha skapat en känsla av spänning och spänning. Publikens kunskap om Oidipus öde skulle göra dem mer investerade i hans resa och handlingar.
3. Karaktärskänsla :Medvetenheten om Oidipus tragiska öde kunde ha skapat en djupare empati för karaktären. Publiken kan ha känt en blandning av sympati för Oidipus lidande och en känsla av rädsla för att veta vilken väg han var på.
4. Moralisk kontemplation :Pjäsens utforskning av teman som öde, hybris och sökandet efter sanning skulle ha fått resonans hos den antika grekiska publiken. När de kände till resultatet kunde de reflektera över de moraliska lärdomarna och överväga konsekvenserna av Oidipus handlingar.
5. Konstnärlig uppskattning :Kunskapen om slutet gjorde det möjligt för publiken att uppskatta dramatikerns skicklighet i att skapa en övertygande berättelse och bygga upp dramatisk spänning. De kunde fokusera på pjäsens artisteri och struktur snarare än att bli överraskade av plottvisterna.
Sammanfattningsvis skulle den antika grekiska publikens förtrogenhet med slutet av Oedipus Rex ha berikat deras upplevelse av pjäsen genom att förstärka känslomässiga reaktioner, skapa dramatisk ironi, främja empati, uppmuntra moralisk kontemplation och möjliggöra en djupare uppskattning av dramatikerns hantverk.