Hector är medveten om profetian att Troja kommer att falla när de grekiska krigarna plundrar Athenas tempel i Troja. I bok 6 av dikten varnar han sin far, kung Priamos, för denna förestående undergång och uppmanar honom att lämna tillbaka den heliga statyn av Athena till grekerna i ett försök att blidka gudinnan och potentiellt avvärja katastrof. Men hans vädjanden förblir obehöriga, och Trojas fall är fortfarande nära förestående.
Hectors acceptans av sitt öde är särskilt tydligt i hans farväl till sin fru Andromache och deras unge son Astyanax. Denna hjärtskärande scen skildrar Hectors djupa kärlek och oro för sin familj, men också hans stoiska erkännande av att han kanske aldrig kommer att se dem igen. Noterbart är att Hector förutspår sin egen död genom Akilles hand och förutser det lidande som väntar Andromache och de trojanska kvinnorna efter Trojas fall.
Hectors medvetenhet om sitt öde är kopplat till en djup känsla av plikt och lojalitet mot sin stad och dess folk. Trots sina personliga önskningar förblir han orubblig i sitt åtagande att försvara Troja och bevara dess ära, även om det innebär att offra sitt eget liv. Denna orubbliga pliktkänsla driver Hector att utföra hjältedåd på slagfältet, vilket förtjänar beundran från både trojanerna och grekerna.
Sammanfattningsvis har Hector en djup förståelse för sitt öde och Trojas öde. Medan denna kunskap fyller honom med sorg och bävan, konfronterar han sitt öde med mod, ära och en osjälvisk hängivenhet till sitt hemland och sina nära och kära. Hectors karaktär står som en tragisk hjälte i grekisk litteratur, som förkroppsligar både storheten och sårbarheten hos den mänskliga anden inför ett ofrånkomligt öde.