- Religiösa invändningar: Globe Theatre användes främst för pjäser, av vilka många skrevs av dramatiker som William Shakespeare. Dessa pjäser innehöll ofta teman och ämnen som utmanade traditionella religiösa övertygelser, kritiserade prästerskapet eller satiriserade religiösa sedvänjor. Medlemmar av prästerskapet, särskilt puritaner, fann dessa skildringar stötande och trodde att teatern var en källa till moralisk korruption. De såg teatern som en plats där människor ägnade sig åt syndiga aktiviteter, som spel, prostitution och drickande, och de oroade sig för att teatern distraherade medborgarna från deras religiösa plikter.
- Sociala bekymmer: Vissa politiker och medlemmar av överklassen var oroade över teaterns sociala inverkan. De trodde att de lägre klasserna, som utgjorde en betydande del av teaterns publik, påverkades av pjäserna på sätt som kunde störa social ordning och hierarki. Pjäserna skildrade ofta kritiska eller omstörtande teman som utmanade auktoritet, främjade social rörlighet och kritiserade samhällets övre skikt. Rädslan var att dessa idéer skulle kunna framkalla social oro och uppmuntra rebelliskt beteende bland de lägre klasserna.
- Politisk satir: Globeteatern satte ofta upp politiska satirer och kommentarer som kritiserade regeringen, monarkin eller framstående politiska personer. Myndigheterna och den härskande klassen såg dessa satirer som ett hot mot deras makt och ett sätt att sprida upproriska idéer. De oroade sig för att teatern skulle kunna användas som en plattform för oliktänkande, vilket kunde undergräva deras auktoritet och stabilitet.
- Tävling: Vissa medlemmar av överklassen och aristokratin hade sina egna privata teatrar eller nöjesställen, och de såg Globeteatern som en källa till konkurrens. De trodde att den offentliga teaterns popularitet drog bort folks uppmärksamhet från mer raffinerade former av underhållning som beskyddades av de högre samhällsklasserna.
- Licenskontroverser: Teatern var föremål för licensbestämmelser och censurlagar, och det förekom ofta dispyter om pjäsens innehåll och godkännande. Stadens myndigheter och Master of Revels, som var ansvarig för teaterlicenser, hade makten att censurera pjäser och kunde stänga teatrar om de ansåg att föreställningar var olämpliga eller stötande.
Sammanfattningsvis berodde politikers och prästers motstånd mot Globeteatern från religiös oro över pjäsens innehåll, social oro för teaterns inflytande på de lägre klasserna, rädsla för politisk satir, konkurrens från andra nöjesställen och konflikter relaterade till licensiering och censur.