1. Juridiska begränsningar: City of London, som styrs av Lord Mayor and Aldermen, hade strikta regler och restriktioner för offentliga uppträdanden, inklusive pjäser. Myndigheterna såg ofta teatrar som hålor av laster och omoral och försökte kontrollera eller förbjuda dem inom stadens gränser.
2. Utrymme och tillgänglighet: Teatrarna utanför London hade mer utrymme och var mer tillgängliga för en större publik. Staden var tätbefolkad och överbelastad, vilket gjorde det utmanande att hitta lämpliga platser för stora teaterföreställningar. Att bygga teatrar i förorterna eller närliggande områden gav mer utrymme för scener, sittplatser och andra faciliteter.
3. Sociala och moraliska bekymmer: Stadens myndigheter och vissa religiösa grupper hade negativa åsikter om teatrar och deras moraliska inflytande på samhället. De trodde att pjäser kunde korrumpera den offentliga moralen, sprida subversiva idéer och uppmuntra ett oregerligt beteende. Genom att bygga teatrar utanför stadens gränser skulle dessa farhågor kunna mildras.
4. Licensiering och beskydd: Teatrar utanför London fungerade ofta under beskydd och licenser som beviljades av adelsmän, aristokrater och mäktiga individer som bodde i de omgivande områdena. Dessa beskyddare gav ekonomiskt stöd och skydd, vilket gjorde att teatrar kunde fungera med mindre inblandning från stadens myndigheter.
5. Konstnärlig frihet: Teatrar utanför London hade större konstnärlig frihet och var mindre föremål för censur från stadens myndigheter. Detta gjorde det möjligt för dramatiker och teatersällskap att experimentera med nya idéer, teman och stilar utan rädsla för förföljelse eller juridiska konsekvenser.
Några anmärkningsvärda teatrar som byggdes utanför London under denna period var The Theatre, The Curtain och The Globe, alla belägna i förorterna Shoreditch och Bankside. Dessa teatrar blev viktiga centra för dramatisk föreställning och spelade en avgörande roll i utvecklingen av engelsk renässansdrama.