Expressionistisk teater är en typ av teater som betonar karaktärernas subjektiva upplevelser snarare än händelsernas objektiva verklighet. Expressionistiska pjäser använder ofta förvrängda uppsättningar, belysning och kostymer för att skapa en känsla av obehag eller ångest. Karaktärerna i expressionistiska pjäser är ofta alienerade från sin omgivning och kämpar för att kommunicera med varandra. Expressionistisk teater var ett stort inflytande på utvecklingen av modernt drama.
Några kända exempel på expressionistisk teater inkluderar:
* Dr. Caligaris kabinett (1920) av Robert Wiene
* Nosferatu (1922) av F.W. Murnau
* Metropol (1927) av Fritz Lang
* The Threepenny Opera (1928) av Bertolt Brecht och Kurt Weill
* Den blå ängeln (1930) av Josef von Sternberg
Expressionistisk teater minskade i popularitet på 1940-talet, men dess inflytande kan fortfarande ses i modern drama och film.