1. Utläggningen: Den första delen av sonata-allegro-formen, expositionen, introducerar satsens huvudteman och skapar deras relation. Expositionen brukar delas upp i två delar:det första temaområdet, som börjar med huvudtemat i tonikatonen; och det andra temaområdet, som börjar med det andra temat i en relaterad nyckel.
2. Utvecklingen: Utvecklingsdelen är en del av fri komposition baserad på de teman som introduceras i expositionen. Teman kan presenteras i olika tonarter, rytmer och harmonier. Utvecklingsdelen ger en möjlighet för kompositören att utforska de musikaliska idéerna som presenteras i expositionen och skapa en känsla av dramatisk spänning.
3. Rekapitulationen: Rekapitulationen är det sista avsnittet av sonata-allegro-formen, och det är där satsens huvudteman återges i den toniska nyckeln. Rekapitulationen brukar delas upp i två delar:det första temaområdet, som liknar det första temaområdet i expositionen; och det andra temaområdet, som liknar det andra temaområdet i expositionen men kan sluta annorlunda.
Sonata-allegro-formen är en flexibel musikalisk struktur, och kompositörer har använt den på många olika sätt. Vissa tonsättare har skrivit sonata-allegro-satser som är mycket enkla, medan andra har skrivit satser som är mycket komplexa. Men trots sin flexibilitet är sonata-allegro-formen fortfarande en av de viktigaste musikaliska strukturerna i klassisk musik.