Blues dök upp på landsbygden i södra USA, särskilt i Mississippi Delta-regionen. Den framfördes ofta av ambulerande musiker, kända som "bluesångare" eller "bluesmän", som reste från stad till stad och delade med sig av sina sånger. Dessa tidiga bluesmusiker använde en mängd olika instrument, inklusive gitarr, munspel och piano.
Texterna till blueslåtar behandlade vanligtvis teman som kärlek, förlust, fattigdom och social orättvisa. Bluessångare använde ofta metaforiskt språk och symbolik för att uttrycka sina känslor och upplevelser, och deras sånger hade ofta en call-and-response-struktur, där publiken upprepade vissa rader eller fraser.
När bluesen blev populär började den sprida sig utanför den södra landsbygden och in i stadsområden, som Memphis, Tennessee och Chicago, Illinois. I början av 1900-talet blev bluesen alltmer kommersialiserad, och ett antal bluesmusiker, som Robert Johnson, B.B. King och Muddy Waters, uppnådde nationell och internationell berömmelse.
Blues hade ett djupgående inflytande på utvecklingen av andra genrer av amerikansk musik, såsom jazz, rock and roll och soul. Det spelade också en betydande roll i utvecklingen av afroamerikansk kultur och identitet, och det är fortfarande en viktig del av det amerikanska musikarvet idag.