Tidiga bluesmusiker var främst ambulerande artister som reste från stad till stad och uppträdde på lokala juke-jobs, plantager och andra arenor. De förlitade sig ofta på improvisation och hämtade inspiration från sina personliga erfarenheter, svårigheter och vardagliga iakttagelser. Blues fungerade som ett sätt att uttrycka känslor, dela berättelser och få kontakt med publiken genom hjärtliga texter och själfulla melodier.
När bluesmusiken blev populär började den spridas utanför sina landsbygdsrötter och hittade sin väg in i stadsområden. I början av 1900-talet blev städer som Memphis, St. Louis, Chicago och New Orleans viktiga knutpunkter för bluesmusik. Dessa urbana centra lockade bluesmusiker från olika regioner, vilket ledde till uppkomsten av distinkta bluesstilar som Delta blues, Piedmont blues och Chicago blues.
Instrumenteringen har också utvecklats med tiden. Medan gitarren förblev en stapelvara, inkorporerades andra instrument som piano, trummor och saxofon i bluesband, vilket skapade ett rikare och mer dynamiskt ljud. Bluesmusiker började experimentera med olika musikformer, med inslag av jazz, ragtime och countrymusik.
Blues hade ett djupgående inflytande på amerikansk musik och kultur och formade utvecklingen av genrer som jazz, rock and roll och rhythm and blues. Under hela dess historia har bluesmusik fungerat som ett kraftfullt medel för sociala kommentarer, och tagit upp frågor som fattigdom, rasism, kärlek och förlust.
Idag är bluesmusik erkänd som en betydande och inflytelserik konstform, som bevarar de rika traditionerna av afroamerikanskt musikarv samtidigt som den fortsätter att utvecklas och fängsla publik över hela världen.