I början av 1900-talet började afroamerikanska musiker experimentera med att blanda inslag av blues, jazz och boogie-woogie, vilket gav upphov till vad som kallas "jump blues" eller "swing blues". Artister som Louis Jordan, Big Joe Turner och Wynonie Harris anses vara pionjärer inom detta sound.
Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet skedde en betydande utveckling när vita musiker började låna musikaliska idéer och stilar från afroamerikanska artister. Denna process, känd som "korspollinering", såg att delar av R&B, blues, country och boogie-woogie smälte samman i en elektrifierande ny form av musik som skulle bli känd som rock n roll.
Populariteten för rock n roll spred sig över hela USA, delvis tack vare uppkomsten av inflytelserika radiostationer som WLAC i Nashville, Tennessee, som började sända R&B-musik till en bredare publik. DJ Alan Freed är krediterad för att använda termen "rock n roll" för första gången under sina radioprogram i början av 1950-talet.
Under hela 1950-talet såg rock n roll en explosion av populära artister, inklusive Elvis Presley, Chuck Berry, Little Richard, Buddy Holly och Jerry Lee Lewis. Varje artist bidrog med sina unika stilar och innovationer, vilket ytterligare förde genren in i mainstream.
Framgången med rock n roll utmanade också kulturella och rasistiska barriärer, eftersom den fick en entusiastisk efterföljare bland både vit och afroamerikansk publik, suddade ut traditionella gränser och främjade social integration genom delade musikaliska upplevelser.