Termen "diskotek" användes första gången i Frankrike 1881 för att beskriva en plats dit folk kunde gå för att lyssna på och dansa till musik på grammofonskivor. Ordet antogs senare i USA på 1940- och 1950-talen för att beskriva nattklubbar som spelade inspelad musik.
I början av 1970-talet uppstod en ny musikgenre kallad "disco" från de underjordiska gay- och afroamerikanska klubbarna i New York City. Discomusiken kännetecknades av dess snabba tempo, repetitiva beats och synthesizertunga arrangemang. Musiken blev snabbt populär och spred sig till vanliga nattklubbar och radiostationer över hela USA och Europa.
Tillsammans med discomusikens framväxt kom discodansens framväxt. Discodans kännetecknades av dess flytande improvisationsrörelser och dess betoning på partnerarbete. Discodansare bar ofta utarbetade kostymer och paljettkläder.
Disco-eran nådde sin höjdpunkt i mitten av 1970-talet, men den började avta i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Discomusiken kritiserades för att vara repetitiv och ytlig, och discodans ansågs vara för flamboyant och sexuell. Motreaktionen mot disco ledde till uppkomsten av nya musikgenrer, som punkrock och new wave.
Trots dess nedgång i popularitet har disco förblivit en inflytelserik genre av musik och dans. Discomusik har samplats och återanvänts av artister i en mängd olika genrer, och discodans fortsätter att utövas och njutas av människor runt om i världen.