Gumboot-dans utvecklades som ett sätt för gruvarbetare att uttrycka sig och klara av de svåra förhållanden och arbete de mötte. Utförd huvudsakligen av manliga gruvarbetare, inkorporerade den ofta aspekter av deras arbete och dagliga liv, som att återskapa grävningsåtgärderna, arbeta i trånga utrymmen och att undkomma fara.
Dansen är främst känd för det distinkta ljud som produceras av stövlarna, som ofta används som enda instrument under föreställningen. Dansarna bär rejäla gummistövlar, ofta gamla och slitna, och slår, slår eller stampar rytmiskt i marken eller mot varandra för att skapa musiken och rytmen.
Gumbootdans kännetecknas av sina starka, energiska rörelser och inkluderar ofta akrobatik, tumbling och stämpling i synkroniserade rutiner. Stegen och rörelserna är inspirerade av gruvarbetarnas dagliga aktiviteter och innehåller inslag av tap, breakdance och traditionella afrikanska danser.
Den fick bredare popularitet under 1960- och 1970-talen, särskilt under politiska och kulturella protester, eftersom den blev ett uttryck för motstånd, kulturell stolthet och ett sätt att berätta historier och öka medvetenheten om gruvarbetarnas och andra marginaliserade gruppers kamp.
Gumbootdans har sedan dess utvecklats till en viktig del av den sydafrikanska kulturen, som visar upp landets konstnärliga arv och dansens betydelse som en form av självuttryck och berättande. Den har spridit sig bortom sitt ursprung och fått internationellt erkännande, med dansgrupper som utför gumbootdanser på globala scener och tävlingar.