Bruce Willis äter en spindel. Tidsresor kopplar upp sig med Brad Pitt som för övrigt gillar att folk sitter i hans stol och ser sig själv bli skjuten?

Bruce Willis, med ett busigt flin och en kvardröjande smak av spindeldjur, snubblade genom den skimrande portalen. Tidsreseanordningen, hopsnickrad av en dammig gammal brödrost och en stulen spindel, hade fungerat – dock inte felfritt. Han landade i ett plyschigt inrett vardagsrum, luften tjock av doften av dyrt cologne och något svagt metalliskt.

Tvärs över rummet, utspridda i en sammetsfåtölj, satt Brad Pitt. Han var uppslukad av en dokusåpa på tv, ett snett leende spelade på hans läppar.

"Tja, tja," drog Brad till med tindrande ögon. "Du måste vara Bruce. Trevligt att träffa dig, även om du inte skulle råka vara en spindelentusiast, eller hur?"

Bruce, som fortfarande vinglade efter resan, blinkade. "Spindelentusiast? Nej, nej, inte speciellt. Fast jag gjorde..." hans röst slocknade när en plötslig skuldkänslor genomborrade honom. Han hade ätit en, eller hur? En ganska stor, hårig sådan faktiskt.

"Oroa dig inte," sa Brad och viftade med en avvisande hand, "det händer. Dessutom är jag mer av en hundmänniska ändå." Han gjorde en gest mot den tomma stolen bredvid honom. "Vill du gå med mig? Jag ska precis se om den här killen faktiskt kan hantera värmen."

Bruce tvekade, fångad mellan det surrealistiska i situationen och den oroande förtrogenhet med Brads blick. Det kändes... intimt.

När han tog plats lutade sig Brad in med rösten låg och hysig. "Säg, du vet att jag alltid har haft en grej för killar som kan resa genom tiden. Och du, min käre Bruce, verkar ha en viss..." han pausade, en busig glimt i ögat, "je ne sais quoi."

Bruce kände hur ett rodnade krypa upp i halsen, hans sinne rasade. Den här Brad Pitt var inte den Hollywood-hjärteknusare han kände. Den här Brad Pitt hade en glimt i ögat som antydde något djupare, något... farligt.

TV-skärmen flimrade och Bruce flämtade. Det var han, år yngre, en hjälte som fångades i en skjutning. Kulorna flög, och... han blev skjuten. Bilden bleknade, ersattes av en närbild av Brads ansikte, ett konstigt, nästan rovgirigt uttryck i hans ansikte.

"Åh, jag vet," mumlade Brad och lutade sig närmare, hans röst en förförisk viskning. "Det är verkligen en tragedi. Men oroa dig inte, Bruce, jag är här för att se till att du inte behöver oroa dig för någonting... någonsin igen."

Bruce kände hur en kyla rann längs ryggraden. Det här var inte bara ett missöde i tiden, det här var ett skruvat spel. Och han hade precis blivit brickan i ett dödligt, förföriskt spel av tid och lust.