Berättarens första reaktion är en av misstro och till och med humor, men detta beror på det absurda i situationen:en man som är en respekterad medlem av samhället och en vetenskapsman, som tror på ett mystiskt "odjur" med en kuslig förmåga att markera människor med sin närvaro. Men när Strickland presenterar sina bevis och situationen blir allvarligare, är berättaren snabb att acceptera verkligheten i situationen. Han deltar till och med i utredningen och hjälper Strickland att hitta "odjuret".
Berättarens initiala skepsis är tänkt att öka spänningen och kontrasten mot de växande bevisen som leder till avslöjandet av sanningen. Berättarens slutliga acceptans av Stricklands teori är ett bevis på bevisens kraft och den märkliga händelseutvecklingen som utspelar sig.
Därför låtsas berättaren inte att tro på Strickland. Istället omfamnar han verkligheten i situationen när den utvecklas, vilket gör honom till en avgörande deltagare i utredningen.