Här är en mer detaljerad analys av sonetten:
* Talaren börjar med att jämföra sin älskarinnas ögon med solen. Detta är en mycket hög komplimang, eftersom solen ofta ses som en symbol för skönhet och perfektion. Men talaren kvalificerar snabbt denna jämförelse genom att säga att hennes ögon inte är lika ljusa eller lika klara som solen. Detta tyder på att talaren inte är blind för sin älskarinnas brister, utan att han älskar henne trots dem.
* Talaren jämför sedan sin älskarinnas andetag med parfym. Återigen är detta en positiv jämförelse, eftersom parfym ofta ses som en symbol för sötma och doft. Men talaren kvalificerar återigen denna jämförelse genom att säga att hennes andetag inte är lika söt som parfym. Detta tyder på att talaren inte försöker idealisera sin älskarinna, utan att han är realistisk om hennes brister.
* Talaren fortsätter att jämföra sin älskarinnas läppar med koraller och hennes bröst med snö. Återigen är det här positiva jämförelser, eftersom korall ofta ses som en symbol för skönhet och snö ofta ses som en symbol för renhet. Men talaren kvalificerar återigen dessa jämförelser genom att säga att hennes läppar inte är lika röda som koraller och hennes bröst är inte lika vita som snö. Detta tyder på att talaren inte försöker göra sin älskarinna ut att vara något hon inte är, utan att han helt enkelt uttrycker sin kärlek till henne, brister och allt.
* Talaren avslutar med att säga att han hellre vill ha sin älskarinna med alla hennes brister än någon annan kvinna i världen. Detta är ett kraftfullt uttalande om kärlek, eftersom det visar att talaren är villig att acceptera sin älskarinna för den hon är, utan att försöka förändra henne. Detta tyder på att talarens kärlek till sin älskarinna är sann och ovillkorlig.
Sammantaget är Sonnet 130 en vacker och rörande hyllning till kärlekens kraft. Det visar att kärlek kan övervinna även de mest uppenbara bristerna, och att det är möjligt att finna skönhet i ofullkomlighet.