Vad var berättarens känslor om deoli?

I Ruskin Bonds novell, "The Eyes Have It", verkar berättaren ha blandade känslor för Deoli. Även om det säkerligen finns aspekter av denna kullestation som han uppskattar, tjänar Deoli också som en bakgrund för ensamhet, ånger och berättarens känsla av förskjutning. Här är några av berättarens tankar och känslor om Deoli:

- Fascinerad av natur och landskap:

> Deolis frodiga gröna miljö fängslar till en början berättaren. Han beskriver de förtrollande bergsvyerna, pittoreska dalarna och de lugna skogarna som kännetecknar backstationen.

- Känsel av flykt:

> Att komma till Deoli representerar en tillfällig flykt från stadslivets myller. För berättaren lovar kullestationen en möjlighet att sakta ner, få kontakt med naturen och söka mental tröst.

- Ensamhet och isolering:

> Deolis ensamhet, som till en början uppfattades som en positiv aspekt, tynger efter hand på berättaren. Bristen på sociala interaktioner och kulturella aktiviteter gör att han känner sig isolerad och avskuren från världen.

- Påminnelser om tidigare romantik:

> Deoli utlöser gripande minnen av berättarens tidigare kärleksaffär. Medan han finner stunder av förnöjsamhet, blir bergstationen en ständig påminnelse om förlorad kärlek och ouppfyllda relationer.

- Känslokonflikt:

> Berättarens känslor utvecklas genom hela berättelsen, och Deoli blir en symbol för denna inre kamp. Han finner skönhet i landskapet, men brottas med sina egna melankoliska tankar och de olösliga konflikterna i hans liv.

Sammanfattningsvis fluktuerar berättarens perspektiv mot Deoli mellan uppskattning för dess naturliga skönhet och en konfrontation med hans personliga känslomässiga kaos. Hans upplevelser i Deoli framhäver livets dubbelhet i en miljö på en bergsstation.