I antikens grekiska och romerska teater hänvisade termen ursprungligen till en bokstavlig anordning som användes i scenproduktioner för att sänka skådespelare på scenen, ofta representerande en gudomlig eller annan övernaturlig figur som ingrep i pjäsens händelser. Denna teatrala teknik användes för att lösa komplexa intrigar och konflikter på ett sätt som verkade mirakulöst eller bortom mänsklig kontroll.
I modernt berättande och litterär analys används termen "deus ex machina" mer allmänt för att beskriva varje plötslig och oväntad lösning på en komplex situation eller problem utan tillräcklig logisk eller narrativ uppbyggnad. Den anses vara en svag eller otillfredsställande handling eftersom den går förbi berättelsens naturliga utveckling och fortskridande och kan störa läsarens känsla av fördjupning och trovärdighet.
Kritiker avfärdar ofta deus ex machina-upplösningar som billigt eller lat historieberättande, särskilt när det introducerade elementet eller karaktären saknar ordentlig föraning eller integrering i handlingen. Men när de används skickligt och med måtta kan deus ex machina-ögonblick överraska läsarna och skapa dramatiska effekter, särskilt i genrer som fantasy eller komedi där det oväntade kan accepteras lättare.