Dikten är skriven i sex strofer som var och en består av fyra rader. Rimschemat är ABAB, vilket skapar en känsla av enhet och sammanhållning genom hela dikten. Den första strofen introducerar diktens miljö och tonen:
**Stanna alla klockor, stäng av telefonen,
Förhindra att hunden skäller med ett saftigt ben,
Tysta pianon och med dämpad trumma
Ta fram kistan, låt de sörjande komma.**
Talaren skapar omedelbart en känsla av brådska och högtidlighet genom att be om att allt ska stoppas eller tystas. Begravningståget är på väg att börja, och samhället förbereder sig för att visa respekt. Den andra strofen beskriver de sörjande, som är klädda i svart och långsamt går bakom kistan:
**Låt flygplan cirkla stönande ovanför
Klottrar på himlen meddelandet Han är död,
Sätt crepebågar runt de offentliga duvornas vita halsar,
Låt trafikpoliserna bära svarta bomullshandskar.**
Talaren använder överdrift och bildspråk för att förmedla omfattningen av sorgen. Flygplanen cirklar och stönar ovanför, som om de sörjer förlusten. Duvorna bär svarta rosetter, och även trafikpoliserna har svarta handskar. Hela samhället påverkas av denna död, och talaren efterlyser ett kollektivt uttryck för sorg.
Den tredje strofen fokuserar på kistan, som bärs av sex pallbärare:
**Han var min nord, min söder, min öst och väst,
Min arbetsvecka och min söndagsvila,
Min middag, min midnatt, mitt samtal, min sång;
Jag trodde att kärleken skulle vara för evigt:jag hade fel.**
Talaren beskriver den avlidne som att han är deras allt. De var deras kompass, deras källa till tröst och deras inspiration. Talaren inser nu att kärleken inte är evig, och de är förkrossade över förlusten.
Den fjärde strofen är en kraftfull anklagelse om döden, som personifieras som en grym och obeveklig kraft:
**Stjärnorna är inte önskade nu:släck varenda en;
Packa ihop månen och demontera solen;
Häll bort havet och sopa upp veden;
För ingenting kan någonsin bli bra.**
Talaren är så överväldigad av sorg att de vill släcka allt ljus och skönhet i världen. De känner att ingenting spelar någon roll längre, och att livet är meningslöst utan personen de har förlorat.
Den femte strofen är en vädjan till den avlidne att återvända, även om det bara är för ett ögonblick:
**Han skall komma som en brudgum till sin brud,
Han skall komma som brudgummen kommer till sin brud;
Han skall komma som en brudgum till sin brud
När kvällen är lång och natten är bred.**
Talaren längtar efter att deras älskade ska komma tillbaka, även om det bara är för en kort stund. De föreställer sig den avlidne som en brudgum, som kommer till dem på natten. Denna strof erbjuder en strimma av hopp mitt i sorgens mörker.
Den sjätte och sista strofen avslutar dikten med en kraftfull bekräftelse av kärlek:
**Vi måste älska varandra eller dö.
Vi måste älska varandra eller dö.**
Talaren avslutar dikten med ett enkelt men djupt budskap:att kärlek är det enda som kan rädda oss från sorgens och dödens mörker. Vi måste älska varandra, annars kommer vi säkert att gå under.
"Funeral Blues" är en kraftfull och gripande dikt som fångar essensen av sorg och saknad. Audens användning av bildspråk, överdrift och personifiering skapar en levande och oförglömlig bild av en begravningståg i Harlem. Dikten är en påminnelse om livets bräcklighet och kärlekens betydelse.