Talaren börjar med att betona känslan av litenhet mitt i havets vidsträckta vidd. Människor framställs som bara "damm" i jämförelse med de mäktiga valar som lever i dessa vattenrikar. Dikten väver sedan en gobeläng av marina bilder, som beskriver de livliga korallreven, kelpskogarna och den "skimrande planktonen". Dessa detaljer skapar en levande bild av den myllrande biologiska mångfalden under ytan.
Allt eftersom dikten fortskrider framträder valarna som majestätiska och mystiska varelser, som förkroppsligar havets uråldriga visdom. De avbildas som "sångvalar", som kan kommunicera genom hemsökande melodier som ekar över havet. Dessa sånger är besläktade med hemligheterna som viskas av själva djupet, bortom mänsklig förståelse.
Dikten lyfter också fram den känsliga balansen i det marina ekosystemet, där valar spelar en avgörande roll som nyckelstensart. Deras frånvaro skulle utlösa en kedjereaktion, påverka hela näringskedjan och störa harmonin i havet. Detta understryker kopplingen mellan alla levande organismer och understryker vikten av att skydda dessa sårbara arter.
Genom hela dikten är talarens ton en av vördnad och förundran, som fångar den djupa känsla av vördnad man upplever när man konfronteras med naturens storhet. På så sätt fungerar "Song Whale" som en gripande påminnelse om den djupa skönhet och ekologiska betydelse som ligger under ytan av våra världshav.