När dikten utvecklas reflekterar talaren över sina inre upplevelser under vintern. De beskriver en önskan om "en sorts dvala" och känslan av att vara "instoppad/I en varm kokong av sömn". Detta förmedlar en längtan efter flykt och introspektion. Poeten finner tröst i vinterns enkelhet, som "Utanför,/Snön faller stadigt/Och täcker världen". Världen blir dämpad och lugn, vilket ger en känsla av lugn och ro.
Talaren överväger sedan livets cykel och tidens gång. De reflekterar över hur vintern är en tid för att "vänta/och drömma". Dikten väcker en känsla av tålamod och förväntan, som om talaren förbereder sig på att något nytt ska dyka upp ur denna period av vila.
De sista raderna i dikten ger en känsla av hopp och optimism:"Och så en dag,/När solen skiner/Och fåglarna sjunger,/Jag kommer att komma ut/ur min långa sömn,/Förändrad/Och redo att börja igen". Talaren genomgår en förvandling och är redo att omfamna vårens vitalitet och tillväxt.
Sammantaget utforskar "Ibland på vintern" teman som transformation, introspektion och tidens gång. Poeten använder bilder och metaforer relaterade till vinter och sömn för att skapa en känsla av kontemplation och förväntan, vilket antyder potentialen för förnyelse och återfödelse.