Mitt bland kullerstenar som är slitna och branta,
Ligger en själ på drift, berövad av jubel,
Hemlös men inte hopplös, deras ande nära.
Med trötta steg beträder de gatorna,
Söker tröst, värme och godsaker.
Kartongskydd, deras ödmjuka bostad,
En tillflyktsort från nattens bittra gad.
I deras ögon, en glimt av motståndskraft,
En längtan efter livets förlorade glans.
Genom trasiga kläder och slitna skor,
De bär på drömmar, förhoppningar och avgifter.
Även om ödet har gett en grym hand,
Deras ande svävar, trotsig och storslagen.
I deras hjärtan brinner fortfarande en låga starkt,
Osläckt av mörkret, kastar sitt ljus.
De finner skönhet i stadens hum,
I skratt delade och smulor att komma.
Främlings vänlighet, en flyktig nåd,
Uppehåller dem på deras ensamma plats.
För varje soluppgång stiger de upp igen,
Omfamna livet, fälla daggen.
För även om de kanske saknar rikedom eller berömmelse,
Deras ande svävar, en evig låga.
De är hemlösa, men ändå står de högt,
Spänstiga själar, bryter fallet.
Deras styrka, ett bevis på viljan,
Att resa sig över, att erövra livets kyla.
Så låt oss lyssna på deras uppmaning, sträcka ut en hand,
I enighet kan vi förstå
Den svåra situation de står inför, förhoppningarna de hyser,
För i deras berättelser utspelar sig vår mänsklighet.
För även om de kanske saknar tak ovanför,
Deras ande frodas, en odödlig kärlek.
Hemlösa men inte hopplösa ska de vara,
Tills drömmar tänds och de äntligen ser,
En ljusare framtid, där de hör hemma,
Kastas inte längre av livets slumpmässiga skara.