Whitmans poesi är ofta fylld med imponerande beskrivningar av den naturliga världen, från Klippiga bergens storslagenhet till den känsliga skönheten hos en enda blomma. Han trodde också att naturen var en källa till andlig inspiration, och han skrev ofta om hur den naturliga världen kunde koppla oss till något större än oss själva.
Dickinson fann också tröst och inspiration i naturen, och hennes poesi innehåller ofta levande och detaljerade beskrivningar av den naturliga världen runt henne, från kolibrierna som besökte hennes trädgård till den vidsträckta natthimlen. Hon skrev också om hur naturen kunde spegla våra egna inre liv, och hon använde ofta naturen som en metafor för mänskliga känslor.
Whitman och Dickinson var inte bara stora poeter, utan de var också angelägna iakttagare av den naturliga världen. Deras kärlek till naturen lyser igenom i deras poesi, och det är tydligt att de båda fann stor glädje och inspiration i skönheten i världen omkring dem.