I den här dikten uttrycker poeten sin tacksamhet till det gudomliga för att han gav honom poesins gåva och för att han fick uppleva världens skönhet. Han säger att han har blivit välsignad med en "touch of song" och att han har kunnat "se ljuset" mitt i mörkret.
Han beskriver den naturliga skönheten som han har sett och upplevt, och han säger att dessa upplevelser har fyllt honom med förundran och vördnad. Han jämför världen med en "kammare fylld med pärlor", och han säger att han har kunnat "doppa mina händer" i denna kammare och "stränga pärlorna till en sång".
Poeten uttrycker också sin tacksamhet för den kärlek och vänlighet som han har fått av andra. Han säger att han har blivit "omgiven av kärlek" och att han blivit "upplyft" av andras "hjälp". Han säger att han "inte är värdig" denna kärlek och vänlighet, men han är ändå tacksam för det.
Dikten avslutas med att poeten uttrycker sin förhoppning om att han ska kunna fortsätta växa och lära sig, och att han ska kunna använda sin poesi för att skänka glädje till andra. Han säger att han vill vara "en ljuskälla" för andra och "hjälpa dem att hitta vägen" genom mörkret.