Han stöter på ett träd som verkar vara i ett tillstånd av stor plåga, dess grenar vridna och förvridna som om de håller på att förtäras av den bittra vinden. Trädet verkar nästan levande, sträcker ut handen med sina frusna lemmar som om det försökte fly från sitt frusna fängelse.
Talaren fortsätter sin vandring och noterar hur månen kastar konstiga, förvrängda skuggor på marken. Han blir allt mer medveten om den intensiva kylan och den hårda omgivningen, vilket leder till en känsla av obehag och en känsla av att han är vilsen och ensam.
Trots dessa utmanande omständigheter finner talaren skönhet i den naturliga världen omkring sig. Han observerar hur månens sken förvandlar landskapet till ett magiskt rike, och han uppskattar trädets varaktiga styrka som står motståndskraftigt mot den bittra vinden.
Dikten avslutas med att talaren begrundar naturen av sin existens och universums viddighet, och kontrasterar de enorma kosmiska krafterna med det mänskliga livets övergående natur.