När barnen leker funderar talaren över livets och konstens korta natur. Han reflekterar över hur lekstugan, en gång myllrande av aktivitet och fylld av skratt, nu har blivit en vittrad relik, föremål för tidens obevekliga krafter. Barnens sorglösa lek står i kontrast till lekstugans förfallande storhet och symboliserar livets ständiga cykel och mänskliga sysslors övergående natur.
Diktens centrala tema kretsar kring samspelet mellan tid, minne och det föränderliga landskapet av mänsklig erfarenhet. Longfellow använder bildspråk och symbolik för att förmedla tanken att även om de fysiska strukturerna kan falla sönder, kvarstår minnen och känslor som är förknippade med dem, om än i ett förvandlat tillstånd. Den gamla lekstugan, i sitt förfallande tillstånd, blir en gripande metafor för världsliga prestationers förgänglighet och förändringens oundviklighet.
Dikten avslutas med en kontemplativ ton, då talaren förundras över barnens förmåga att finna glädje mitt i ruiner. Han känner igen fantasins varaktiga kraft och ungdomens regenerativa anda som kan blåsa nytt liv i bortglömda utrymmen. The Old Playhouse tjänar som en påminnelse om förgängligheten av mänskliga strävanden, men hyllar också den mänskliga andans motståndskraft och förmågan att finna skönhet och mening i resterna av det förflutna.