I riket där morgonen bryter,
En gyllene klot börjar sin jakt.
Solen med strålande prakt,
Väcker världen med ömhet.
Dess strålar, som fingrar av eld,
Rör vid trädtopparna med lust.
Bladen, som graciösa dansare vajar,
Som förtrollad av dess display.
Den badar jorden i värme och ljus,
Jagar bort nattens skuggor.
Blommorna blommar, deras kronblad vecklas ut,
Som hyllning till solens mjuka aviga.
Fåglarna sjunger sina glada sånger,
Deras melodier bärs av solens vingar.
Bäckarna mumlar, deras strömmar levande,
Återspeglar solens lekfulla dyk.
Solen, en himmelsk målare,
Målar himlen med nyanser av förundran.
Från röd gryning till skymningens blandning,
Den väver sin magi, utan slut.
Men när dagen närmar sig sitt slut,
Solen, som en trött resenär, böjer sig.
Den sjunker bortom horisontens kant,
Lämnar världen i en skymning.
Ändå finns dess arv kvar,
I solnedgångens färger binder.
Ett löfte om en ny grynings födelse,
Som solen personifierar evig återfödelse.