Här är en sammanfattning av dikten:
Dikten börjar med att Wilde beskriver Ravenna som en "stad av marmor och guld", och han hyllar stadens "torn och kupoler" och dess "kyrkor och palats". Han fortsätter sedan med att beskriva stadens historia, inklusive dess plundring av visigoterna år 493 e.Kr. och dess efterföljande förfall.
Trots dess nedgång tycker Wilde fortfarande att Ravenna är en vacker stad, och han beundrar stadens många kyrkor och mosaiker. Han är särskilt imponerad av mosaikerna i kyrkan San Vitale, som han beskriver som "ett konstmirakel".
Wilde reflekterar också över livets förgänglighet och dödens oundviklighet. Han konstaterar att även de vackraste sakerna i livet, som staden Ravenna, så småningom kommer att försvinna. Men han finner också tröst i det faktum att konst kan överskrida tid och död.
Dikten avslutas med att Wilde uttrycker sin förhoppning om att hans egna konstverk kommer att komma ihåg långt efter att han är borta. Han skriver:"Jag lämnar mina verk till de okända åren,/till ögonen som ska se dem efter att jag är borta."
"Ravenna" är en vacker och gripande dikt som hyllar staden Ravenna och konstens kraft.