Begay reflekterar också över livets cykler och kopplingen mellan alla levande varelser. Han drar en parallell mellan vårregnet som ger näring åt landet och glädjetårarna som fälls av hans förfäder, vilket tyder på att landet i sig har en djup känslomässig och andlig betydelse.
Dikten präglas av en känsla av vördnad för den naturliga världen och en förståelse för dess känsliga balans. Begay uppmuntrar läsarna att vårda och skydda skönheten i öknen och att uppskatta naturens enkla underverk.