Dikten är uppbyggd som en serie korta, suggestiva strofer, som var och en ger olika perspektiv på fotografiet i fråga. Talaren börjar med att beskriva själva fotografiet, noterar dess bleka kvalitet och hur det verkar fånga ett ögonblick som har frusit i tiden. De reflekterar sedan över personerna som avbildas på fotografiet, inklusive en ung kvinna som är bildens centrala fokus.
Allt eftersom dikten fortskrider blir talarens tankar och känslor om fotografiet mer personliga och inåtvända. De betraktar tidens gång och hur fotografiet fungerar som en påminnelse om deras egen dödlighet. De reflekterar också över minnets komplexa natur och hur det kan vara både en källa till tröst och en källa till smärta.
Dikten avslutas med att talaren uttrycker en känsla av längtan och ånger efter det förflutna, men också en känsla av acceptans och förståelse. Fotografiet blir en symbol för livets övergående natur och minnets bitterljuva skönhet.