Spökhuset
Mitt på natten, när månen är ljus,
Och stjärnorna lyser svagt,
Där står ett hus, en kuslig syn,
Det fyller din själ med brätte.
Med sina knarrande dörrar och fönster gamla,
Och väggar som verkar gråta,
Det lockar dem som vågar se,
Hemligheterna den bevarar.
En känsla av rädsla fyller luften,
När du kliver in,
Och i tystnaden kan du höra,
Viskningarna från de som dog.
Varje rum rymmer en berättelse om sorg,
Av kärlek och saknad och smärta,
Och när du vandrar genom hålan,
Du känner att deras humör finns kvar.
Akta dig, oh vandrare, för denna plats,
För det är inte som det verkar,
Och om du dröjer för länge kommer du att möta,
Ett öde bortom dina drömmar.
Så vänd dig bort, medan du fortfarande kan,
Och lämna huset bakom,
Ty i mörkret kommer det att förbli,
En hemsk syn att hitta.