1. Symbolik :Dikten använder i stor utsträckning symboler för att förmedla djupare betydelser. Sigillen här symboliserar dödens oundviklighet och det mänskliga livets förgänglighet. Andra symboler inkluderar den "svarta nosen", som representerar döden, och det "vita bröstet", som symboliserar liv och renhet.
2. Bilder :Levande bildspråk är ett utmärkande drag för dikten. Plath målar upp en levande bild av sälen, dess rörelser och miljön den lever i. Bildspråket är ofta oroande och groteskt och speglar den hårda verkligheten av död och förfall.
3. Personifiering :Dikten personifierar sigillen och tillskriver den mänskliga känslor och egenskaper. Denna teknik låter sälen representera mänskliga upplevelser, inklusive sårbarhet och dödlighet.
4. Assonans och konsonans :Plath använder assonans (upprepning av vokalljud) och konsonans (upprepning av konsonantljud) för att skapa en rytm och musikalitet i dikten. Till exempel, upprepningen av "s" och "t"-ljud i rader som "Svart nos blåst, de svarta simfötterna slår" skapar en känsla av rytm.
5. Enjambment :Enjambment, där meningar och fraser löper över från en rad till en annan utan skiljetecken, används ofta i dikten. Denna teknik förbättrar diktens flöde och skapar en känsla av brådska och andfåddhet, vilket återspeglar talarens känslomässiga tillstånd.
6. Mörk och sorgsen ton :Dikten präglas av en genomgripande känsla av mörker, sorg och sorg. Talarens ton är dyster, melankolisk och kontemplativ när de reflekterar över dödens oundviklighet och den mänskliga existensens bräcklighet.
"Seal Poem" använder effektivt symbolik, bildspråk, personifiering och ljudenheter för att förmedla en djupgående utforskning av dödligheten och det mänskliga tillståndet, vilket visar upp Sylvia Plaths behärskning av poetiskt hantverk.