Å ena sidan uttrycker sjöfararen en djup känsla av avsky för havet. Han beskriver det som en "kall och grym" plats som är full av fara och umbäranden. Han berättar om den fysiska och känslomässiga belastning som livet till sjöss har tagit på honom, och han uttrycker en längtan till landet.
Å andra sidan dras sjömannen också till havet på ett sätt som han inte kan ignorera. Han beskriver havet som en plats för skönhet och mystik, och han talar om känslan av frihet som han känner när han är ute på det öppna vattnet. Han uttrycker också en pliktkänsla mot havet, och han känner sig tvungen att återvända till det även om han vet att det kommer att bli svårt.
Denna dubbelhet återspeglas i det språk som sjöfararen använder för att beskriva havet. Han använder ord som "kall", "grym" och "hård" för att beskriva havets fysiska egenskaper, men han använder också ord som "vacker", "mystisk" och "fri" för att beskriva havets känslomässiga inverkan på honom. Detta språk speglar sjömannens komplexa och motstridiga känslor om havet.
I slutändan vägs sjöfararens motvilja mot havet upp av hans kärlek till det. Han kan inte låta bli att dras till havet, även om han vet att det kommer att ge honom smärta och svårigheter. Detta beror på att havet är mer än bara en fysisk plats för sjöfararen. Det är en symbol för hans egen resa genom livet, och det är en källa till både glädje och smärta.