På land:
* Gå: Detta var den vanligaste reseformen för majoriteten av befolkningen. Det var långsamt och tröttsamt, men ofta det enda alternativet.
* Hästar: Rika individer red på hästar för resor av varierande längd. Dessa kan vara privata hästar eller hyrda från ett värdshus. Hästdragna vagnar började också dyka upp, men de var dyra och användes bara av de mycket rika.
* Vagnar: Gods transporterades med vagnar, ofta dragna av oxar eller hästar. Dessa var långsamma och ofta obekväma, men gav ett sätt att flytta gods över långa avstånd.
Sjövägs:
* Fartyg: Sjöresor var avgörande för handel och utforskning. Fartygen var ofta långsamma och farliga, särskilt i hård sjö.
* Påmar: Dessa var plattbottnade båtar som användes för att transportera varor och människor längs floder och kanaler.
Övrigt:
* Kullar: Dessa var inneslutna palankiner som bars av två eller flera personer. De användes av rika och handikappade för att resa över korta avstånd.
* Sedans: Dessa var slutna stolar som bars av två män. De användes av rika individer för korta resor i städer.
Resans utmaningar:
* Vägar: Vägarna var dåligt underhållna och ofta leriga och farliga.
* Väder: Resor kan störas av dåligt väder, vilket gör resor oförutsägbara och ibland farliga.
* Banditer: Resenärer var sårbara för banditer, särskilt i avlägsna områden.
Totalt:
Resor under den elisabetanska eran var en utmanande upplevelse som krävde tålamod, motståndskraft och ofta en hel del pengar. Det var långt ifrån enkelheten och hastigheten hos moderna transporter.